måndag 15 januari 2018

Amerikansk dramatik


Ibland snöar man in sig på vissa ämnen eller områden, i misstag eller avsiktligt. Man läser en intressant bok som leder vidare till andra böcker på samma ämne eller av samma författare. Ibland kommer samma ämne in i ens liv från en massa olika håll, oberoende av varandra. För mig har det gånga året på många sätt tangerat amerikansk teater.

Jag har redan länge tänkt att jag borde ta reda på mera om amerikansk teater, både klassiker, moderna klassiker och vad som aktuellt just nu. Speciellt har de kvinnliga dramatikerna intresserat mig, kanske för att jag egentligen inte kände till en enda kvinnlig amerikansk dramatiker. Min kännedom har hittills bestått av lite Tennessee Williams och lite Edward Albee. I linje med det så väcktes mitt intresse för amerikansk dramatik på allvar när jag såg A view from the bridge av Arthur Miller via NT Live. Trots att jag såg föreställningen via bioduk var det en otroligt stark upplevelse och det första jag gjorde när jag kom hem var att beställa en samling med hans pjäser. Något år tidigare hade jag sett en annan av hans pjäser, The Crucible, live-captured och visad på biograf så jag hade fått smak på honom redan då.

I ett annat sammanhang hade några bekanta tipsat mig om Anne Washburn och hennes pjäser. I en boklåda i London hittade jag hennes The Internationalist för en billig peng, så den fick följa med hem. Efter att ha läst den föll jag till föga och beställde Mr Burns, som är den pjäs hon är mest känd för. Det var en av de där fantastiska läsupplevelserna som dramatiker när man tänker: ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!”. Det skulle vara verkligt spännande att se en uppsättning av pjäsen, speciellt eftersom jag själv senaste tiden har funderat en hel del på hur tid fungerar på och förmedlas via scenen.

Via initiativet #52playsbywomen fick jag så att säga reven ur vagnen och läste äntligen Lillian Hellman, som har funnits på min ”att läsa” lista hur länge som helst. Det är skrämmande hur de pjäser hon skrev på 1930-talet och början av 1940-talet kändes så bekanta och kunde spelas på vilken scen som helst idag. Det andra namnet som dök upp var Sarah Ruhl, och efter att ha läst hennes In the Next Room, or the vibrator play skaffade jag hennes 100 Essays I Don’t Have Time To Write, som är något av det bästa jag läst i essäväg. Det känns lite som att sitta på kaffe med en god vän där samtalet rör sig över en mängd olika ämnen, och man kunde prata en timme om var och en av dem, men istället går frågor, tankar och påstående som en våg mellan en. Det är ett annorlunda sätt att få inblick i en dramatikers tankevärld, och för mig som skrivande teaterarbetare var det ovärderligt och på samma gång både uppfriskande och befriande. En ny favoritbok, helt klart.

Av de manliga dramatikerna var det Tony Kushners Angels in America, som också sändes via NT Live programmet, som var höjdpunkten. Igen: ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!”. Dessutom ville jag skriva ner så gott som allt som sades på scenen för att komma ihåg alla briljanta repliker och reaktioner. Jag insåg att jag brukar hålla mina repliker relativt korta för att publiken ska hinna med och inte tappa intresset, men Kushner var inte rädd för långa repliker om potentiellt ”tråkiga” saker och det gav mig något att tänka på. Angels in America har gett mig några av mina nya favoritrepliker. Jag fick också en liten släng av David Mamet när jag tog hans Masterclass in Dramatic Writing.  

På andra vägar stötte jag på boken The Play That Changed My Life där dramatiker berättar om sin väg till och genom teater, dramatik och skrivande. Ett fint koncept som med fördel kunde användas också i andra sammanhang! Det namn som hela tiden dök upp när unga dramatiker talade om stöd och uppmuntran i var Paula Vogel, som jag inte hade läst något av innan dess. Nåväl, jag beställde en samling av hennes pjäser och mer eller mindre sträckläste under jullovet. Det var ännu en ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!” upplevelse. Inget sockersött och smörigt, men hjärtskärande, brutalt och poetiskt på samma gång.

Det senaste ledet i min utforskning av den amerikanska teatern är boken The American Theatre Reader: Essays and Conversations from American Theatre Magazine. När jag beställde den trodde jag att det är en liten samling med sannolikt obskyra texter men den visade sig vara en diger lunta bestående av både essäer och intervjuer som fick det att vattnas i munnen när jag läste innehållsförteckningen. Tyvärr har jag inte hunnit börja läsa den ännu, men ser fram emot att sätta tänderna i den.

Min bild av amerikansk teatern har varit starkt dominerad av det som spelar på Broadway, av deras fina musikaltradition (i drygt ett halvår har jag lyssnat på Hamilton: An American Musical på repeat och jag har sålt en njure för att få en biljett till uppsättningen i London), och av deras mansdominerade kanon. Året som gått har öppnat en ny värld för mig och jag tror att jag har en bättre insikt i, och större intresse för, amerikansk dramatik från och med nu. (Trots att det är bara undantagsvis som annat än just musikalerna hittar hela vägen hit till oss i Finland.)

Under hösten blev det också en hel del irländsk teater, som var minst lika intressant, och jag planerar fortsätta den utforskningen under det här året. I bokhyllan väntar både en pjässamling och en bok om den irländska teaterns historia.

onsdag 3 januari 2018

Aderton recensioner!

Efter premiären kommer recensionena

Premiären av musikteatern Aderton på Kulturhuset Karelia är över, och efter alla applåder, blommor och nyårsraketer återgår livet till vardagen. Men innan vardagen tar över så vill jag dela med mig av två recensioner av föreställningen som har kommit ut idag.

I tidningen Västra Nyland skriver Mikaela von Hellens under rubriken Kvinnor i klasskamp på Karelia. Ni kan läsa hela recensionen här! Hon skriver bl.a. så här:

"Genom välskrivna dialoger får publiken en överblick över det politiska läget, och kan känna av upptrappningen inför den annalkande självständigheten och den efterföljande revolutionen."

Det här är vad varje dramatiker vill höra, det kan jag inte sticka under stol med. Arbetet med dialogen har varit krävande eftersom det har funnits så mycket historiska fakta och information som ska förmedlas, så att publiken har möjlighet att följa med, men utan att scenerna för den skull blir enbart exposition eller en föreläsning om Finlands historia.


"De musikala inslagen består av såväl nyskriven musik av Sanna Himmelroos som äldre verk arrangerade av Marianne Maans, som även fungerar som kapellmästare. Vokalgruppen Nonette fungerar som "orkester", och ackompanjerar stämningsfullt en stor del av föreställningen, ett unikt men välfungerande grepp."
Jag älskar musiken i föreställningen. För mig har det från början varit klart att det här är en berättelse som kan och ska berättas med musik och det arbetet som Sanna och Marianne har gjort upplever jag som ett exempel på synergieffekter inom en teaterproduktion som bäst. Manuset har påverkat musikvalet som i sin tur har påverkat manuset. Fast jag aldrig sjungit i kör är jag svag för körer i teaterproduktioner, något som jag var med om första gången för över tio år sedan. (En lång historia som jag sparar till en annan gång.)

"Trots det mycket tunga ämnet lyckas 18 bibehålla en känsla av hopp och framtidstro, utan att bli sentimental eller melodramatisk."
Slutet var en av de svåraste sakerna att komma till rätta med, vilket i och för sig inte är ovanligt. Var ska vi sluta berättelsen? På samma ställe som Anna avslutar i boken? Tidigare? Senare? Hur undviker vi att publiken lämnar salongen med en känsla av förtvivlan och hopplöshet i skuggan av de fruktansvärda saker som skedde? Jag ska inte komma med några spoilers men jag är själv nöjd med hur vi fick ihop det tillslut!


Johan Kvarnström skriver för Arbetarbladet under rubriken Starkt berörande pjäs om unga kvinnors liv i inbördeskriget 1918. Ni kan läsa hela recensionen här! Han skriver bl.a. så här:

"Pjäsen levererar [inte] svartvit sanning, eller rödvit för den delen heller, utan en komplexitet som hör inbördeskrigets historia till."
Jag tror att det här beror dels på att båda sidoran finns representerade, dels på att de finns representerade genom människor. Som jag upplever det gestaltar vi inte kriget, utan upptakten till och följderna av kriget som personerna upplever det, tillsammans med allt annat som pågår i deras liv. Oberoende är det skönt att veta att vi har lyckats på den punkten. Jag vet inte vem som är intresserad av att se o-komplexa berättelser?

"Ett återkommande inslag som väcker både tankar och känslor är paralleller till idag. Nutidsvarianter av motsvarande element förs in skickligt och träffsäkert, tyvärr så att man vill gråta över det tragiska ibland."
En av de sakerna som slog mig medan jag läste Projekt Ines: Fem kvinnor i inbördeskriget var hur lätt det var att känna igen sig i människorna och deras liv. Oberoende av om det gällde mansplaining, att blanda sina språk, ta fotografier av varandra, festa, vara innerligt trött, gå på café eller dras med kärleksstrul. Parallellerna till vår tid har de senaste åren också känts skrämmande tydliga med ökade samhällsklyftor och krig ut i världen som också påverkar våra liv här i världens utkant. Så det har hela tiden funnits en tanke och en vilja att visa på den här parallellerna, utan att för den skull skriva någon på näsan. I ett tidigt skede av processen fanns också tankar och idéer som skulle ha lagt mera fokus på nutidsplanet. Det här sagt i första hand för att påminna om att varje pjäs står på resterna av de versioner av berättelsen som inte skrevs, eller som skrevs och av en eller annan anledning ratades.

Föreställningen spelar i januari och februari i Ekenäs och kommer på ett gästspel till Åbo 10.2. så passa på och se den, för det är nu eller aldrig!

lördag 7 oktober 2017

Dublin Theatre Festival 2017



[I’ll do an English version of the post later on.]

DublinTheatre Festival är mindre – och mindre känd – än Edinburgh Fringe Festival, men med 60 år på nacken (jubileumsår i år) kan man lugnt säga att den trots det är väletablerad. Årets festival bjuder under knappt tre veckor på både föreställningar och kringprogram och bredden när det gäller typen av föreställningar, typen av berättelser och typen av spelplatser både kittlar och lockar. Det bjuds på nya och gamla klassiker, samproduktioner och internationella gästspel och föreställningar som kan spela bara här, som måste upplevas just nu. Med andra ord är problemet – som det ofta är – att försöka välja, och lösningen är att låta klockslagen avgöra och lägga upp programmet för att kunna ta del av så många föreställningar och programpunkter som kalendern tillåter. Jag har bokat in tretton föreställningar, en stand up show (det är min ”lediga kväll” under veckan), två paneldiskussioner och ett symposium. Dessutom har jag förstås tänkt hinna med ett par bokbutiker, några museer och en guidad rundvandring.

Jag har besökt festivalen en gång tidigare, 2011, men den gången var det frågan om en kortare resa. Ändå hann jag under de några dagarna ha två av mina starkaste teaterupplevelser (ANU Productions Laundry och Kneehighs The Wild Bride). Kanske är det därför jag vill komma hit igen, det är dags för liknande höjdare igen. Dessutom är Dublin en författar- och berättarstad. Det syns i diverse förteckningar över museer och besöksmål, i antalet bokbutiker, ja det känns i luften helt enkelt. Det är som att listan på irländska författare – och dramatiker! – är oändlig. De har ju faktiskt plockat hem ett och annat Nobelpris i litteratur. En av mina absoluta favoritdramatiker – Marina Carr – är irländsk och trots att jag sällan läser romaner är jag frestad att inskaffa ett exemplar av Colm Tóibíns senaste bok, House of Names, medan jag är här.

Så, det är lätta att vara uppspelt och förväntansfull inför den kommande veckan. Det ska också sägas att jag gör den här festivalresan tackvare ett stipendium som jag beviljats av Svenska Teaterns stipendie- och fördelningsnämnd, så tack Svenska Teatern!

söndag 17 september 2017

Läs boken! /// Read the book!



I går var kollationeringen (första genomläsningen) av Aderton, en musikteaterföreställning som jag och Monika Fagerholm har skrivit manus till på basen av Anna Lindholms bok Projekt Ines. Tyvärr kunde jag inte vara med i Ekenäs i går, utan funderade istället på arbetet hittills medan jag satt på bussen mellan Helsingfors och Åbo.

Idén om att tillsammans med Karin Berglund, som regisserar föreställningen, skapa en teaterföreställning på basen av Annas bok fanns redan innan Projekt Ines kom ut hösten 2015. Så småningom visade det sig att Kulturhuset Karelia i Ekenäs gick med liknande tankar och vi slog våra bildliga påsar ihop.

Det här är första gången jag arbetar med att skapa en föreställning av en bok som inte är fiktion, utan hör till genren creative non-fiction (som var en ny bekantskap för mig). Men i och med att boken är byggd kring fem olika kvinnor och dessutom har den historiska ramen som inbördeskriget och upptakten till det utgör, var det en uppgift som var utmanande i positiv bemärkelse. Problemet har snarare varit, som det så ofta är, att välja, välja bort och stryka ner.

Vi har valt att fokusera på två av kvinnorna i boken, eller egentligen: våra fiktionaliserade versioner av två av de verkliga personerna som Anna skriver om. Deras liv löper parallellt genom berättelsen och trots att de lever i samma stad, samtidigt, så lever de i två vitt skilda världar, som trots tillfälliga kontaktytor aldrig riktigt möts.

Under arbetes gång har jag flera gånger haft svårt att skriva repliker. Kanske för att jag vet att det i grunden ändå finns riktiga personer. Kanske för att karaktärernas språk skiljer sig från mitt (genom tid, klass och geografi) mer än i andra pjäser jag arbetat med. Det har varit en ny sorts frustration som jag inte stött på tidigare. Ändå har lösningen hela tiden funnits framför mig. På bordet där mitt arbetsexemplar av Projekt Ines (med post it lappar, anteckningar och understreckningar) har legat. Eftersom materialet som gäller just de två karaktärer som vi berättar om i pjäsen till stor del består av brev och dagboksanteckningar så finns deras egna ord bevarade. Jag har i onödan kämpat med att försöka hitta på vad de ska säga. Vad de har tänkt och sagt och skrivit finns i boken och det är bara att välja och vraka för att använda och anpassa det. Hittills har min stora lärdom i det här projektet med andra ord varit: Läs boken! Där finns allt du behöver.

///

Yesterday was the first rehearsal and read-through of Aderton [Eighteen] – a play that Monika Fagerholm and I have written based on Anna Lindholm’s book Projekt Ines [Project Ines]. Unfortunately I couldn’t be at the read-through, and instead spent the bus journey from Helsinki to Turku thinking about the work so far.

Karin Berglund, who’s directing this production, and I talked about making a theatre performance based on Anna’s book even before it was published in the autumn of 2015. It soon transpired that the people at Kulturhuset Karelia in Tammisaari had the same idea and we decided to join forces.

This is the first time I’ve worked with a non-fiction book to create a script, specifically a book in the creative non-fiction genre (which is a genre I wasn’t aware of up until then). But since the book tells the stories of five different women and is also framed by the Finnish civil war in 1918, it was definitely a challenge in the positive sense. The problem, as it so often is, was to select, to cut and leave things out.

We’ve chosen to focus on two of the women in the book, or strictly speaking fictionalised versions of two of the real women Anna’s written about. Their lives run parallel through the story and although they live in the same city, at the same time, they live in different worlds, and even if those worlds might suddenly come into contact with each other for a fleeting moment they never truly meet.

While I’ve worked on the script I’ve several times found it difficult to write lines for the characters in the play. Perhaps because I’ve been aware of the fact that they are based on real people. Perhaps because the characters’ language is more removed from my own (though time, class and geography) than is usually the case when I write. It has been frustrating in a way I haven’t experienced before. At the same time the solution has been right under my nose, literally. My working copy of Projekt Ines with all of my post-it notes, dog ears and scribbles in it has constantly been there on my desk. Since the material that concerns the two women we’re writing about is mainly made up of their letters and excerpts from their dairies it means that their own words have been preserved. Me struggling to make up something for them to say has actually been pointless. Their thoughts and words have been there all along and all I’ve had to do is read and then choose and adapt the selected excerpts. So, so far the thing I’ve learnt working on this play is: Read the book! It’s all there!