tisdag 23 augusti 2022

FLICKAN OCH HAVET
Eller: Vatten som vatten?

  

Jag står i köksfönstret och ser ut över den gnistrande insjön när insikten drabbar mig den här försommarförmiddagen. Första gången jag stod här var i slutet av november, då snön redan hade fallit och jämnat ut landskapet utanför. Nu är marken bar, björkarna har fått årets blad mellan de höga raka tallarna, gräset går i gröna vågor ner mot vattenbrynet. Jag tar in bilden och tänker ”Det är det här de har målat, nationalromantikerna”. Akseli Gallen-Kallelas Aino-triptyk kunde vara fotografier tagna här.

 

Några månader senare, i början av en ny höst, står jag högst upp på ett berg längre österut i landet och ser ut över insjön nedanför, över skogen som sträcker sig in i oändligheten som en horisont. Jag börjar tänka på en målning av Pekka Halonen som jag har ett vykort av på mitt kylskåp men som jag aldrig lärt mig namnet på. Igen inser jag att de här platserna finns på riktigt, inte bara i böcker om Finlands konsthistoria.  

 

*

 

Jag tänker på mig själv som skärgårdsbo. Jag är skärgårdsbo. Jag är född och uppvuxen i skärgården. Båda mina föräldrar är skärgårdsbor och kommer från ett långt led av skärgårdsbor. Trots att jag i vuxen ålder aldrig har levt i skärgården. Trots att jag i praktiken har tillbringat största delen av min tid på fastlandet sedan jag började högstadiet. Trots att jag inte kan något av det folk förknippar med traditionellt skärgårdsliv, lägga nät, rensa fisk, navigera efter strandlinjer, eller något av det som man på riktigt behöver kunna för att leva i skärgården idag, köra bil, använda motorsåg, koppla ett elaggregat, hålla någon vid liv i väntan på ambulanshelikoptern eller -båten. Däremot kan jag simma. Något som inte alltid varit en självklarhet bland den fasta befolkningen på öarna och holmarna. Vattnet har varit till för kommunikation och försörjning, inte för lek och rekreation. Jag drar mig till minnes inställningen som lär ha förhärskat ett antal generationer bakåt i tiden: Är det sånt väder att man inte hålls i båten hjälper det inte att kunna simma.

 

*

 

I slutet av augusti är jag tillbaka vid insjön. Vägen till den lokala badstranden går genom skuggorna av doftande barrträd. Sensommarvärmen håller i sig och som snart 40-åring simmar jag för första gången i en sjö. Det är underbart. Inga svidande salta kallsupar. Inget abborrgräs som snärjer sig runt benen. Inga agressiva tärnor. Vattnet är mjukt, bottnen är mjuk, ljuset från kvällssolen är mjukt. Precis som när jag var liten vill jag inte komma upp på land någonsin igen. En oändlig rad av barn flyger av den våta bryggan i tur och ordning – eller ibland samtidigt, till de vuxna åskådarnas förskräckelse – och de verkar alla mest intresserade av att imponera på sina vänner eller föräldrar med sin fart och sina hopp. Jag tänker att bara den som känner bottnen kan kasta sig ut på det där viset.

 

Några veckor in i september går jag längs den smala bron som någon har gett namnet ”Lemmen silta” med svart tusch längs det gråa metallräcket, och det hänger faktiskt några enstaka hänglås fästa i metallen upptäcker jag när jag ser efter. Från bron ser man badstranden men nu är det höst och kväll, alla simmare har gått hem för längesen. I skymningen ligger vattnet spegelblankt och skapar illusionen av att den flytande terrassen mittemot badstranden svävar ovanför vattenytan. Det tar ett tag för mig att förstå vad det är jag ser.

 

*

 

Under sommaren följer min partner med till mitt barndomshem. Det är hens första besök i skärgården. Det är ett vackert veckoslut (där hemma betyder ”vackert väder” att det inte blåser, att det är stilla) och vi gör en utflykt med båten, kör runt hemön och vidare till kyrkbyn för att se de lokala sevärdheterna, det vill säga kyrkan och gravgården. Min partner konstaterar att det är en speciell miljö. Och så är det förstås. På samma sätt som insjöarna och bergen är främmande för mig, så är havet och klipporna främmande för hen.

 

Sommaren fortsätter med en resa genom de östra delarna av landet och också där besöker vi gravgårdar. Istället för stenar för att minnas dem som vilar på havets bottnen finns här stenar till minne av dem som blev kvar i jorden på andra sidan gränsen, vars gravar man inte längre kan besöka. Det blir ännu en i en lång rad av oväntade paralleller som jag ser bara jag öppnar ögonen.

 

Jag inser att jag gång på gång tänker ”det är inte samma sak”, om sådant som mer eller mindre är samma sak. Distinktioner som känns viktiga för mig att göra, för att hålla fast i min identitet, är mer eller mindre betydelselösa för någon som ser på saken utan ett dike fullt av egna kor.

 

*

 

Efter nästan ett år av veckoslut och sporadiska veckor på en ort jag inte hade hört talas om arton månader tidigare står jag i köksfönstret och ser ut mot sjön igen. Genom min barndoms köksfönster ser man också vatten. Havet. Egentligen är det en stillsam vik, men för mig har den alltid varit en del av något större, av havet. Här är det gräs och sand hela vägen ner till vattenbrynet, ingen vass, inga klippor. Det känns fortfarande främmande. Här bygger man på sand, inser jag, inte på berg.  

 

Min partner och jag diskuterar möjligheten att ha ett gemensamt köksfönster, istället för varsitt i olika delar av landet. Omständigheterna gör att det isåfall är jag som ska flytta, eftersom jag kan. Hela mitt liv har jag levt längs kusten. Vasa. Åbo. Helsingfors. Också när jag inte har sett vattnet från mitt köksfönster har havet aldrig varit särskilt långt borta. Saltdoften och måsskriken har avslöjat närheten. 

 

Kan det här blir mitt hem? Kan insjöar ersätta ett hav?

 

*

 

Jag är tillbaka vid mitt köksfönster i staden, för första gången på väldigt länge känns det som. Här är det enda vattnet jag ser pölarna som samlas mellan piskställningen och soptunnorna.  

 

Hela mitt vuxna liv har jag i princip haft två parallella hem, där jag har råkat bo på fastlandet och så hem-hem, mitt barndomshem, i skärgården. I min familj är jag den som oftast har flyttat, den som har bott på flest olika orter. När jag som 30-åring köpte min första bostad, en lägenhet i staden, var det första gången jag på riktigt kände att jag hade ett eget hem. Jag skämtade och menade allvar när jag sa att därifrån flyttar jag bara med fötterna först. Det blev nästan ett årtionde. Personbästa i vuxen ålder.

 

*

 

Inne i landet finns också annat slags vatten än insjöar. Åar som leds till dammar som släpper ut forsar som någongång har drivit kvarnar, om ortens förgångna kan utläsas genom plats- och gatnamnen. En av åarna passerar jag på vägen genom parken till närbutiken. Den går som en bläckkontur genom den vita snön på båda stränderna. Vad den avgränsar, eller ringar in, är oklart. Vi och dem? Nu och sen? Å ena sidan, å andra sidan? Ån och jag går bredvid varandra, men jag vet inte om vi är på väg åt samma håll. Jag söker egna vägar genom det som ska bli mitt nya hem. Ån rinner som den brukar, den är redan hemma.  

 

*

 

Att flytta till en främmande plats, långt bort från det bekanta och invanda, ger mig en ny känsla av samhörighet med mina förmödrar, även om det också bland dem finns exempel på kvinnor som stannade och lät männen flytta. Att som min mormor flytta från fastlandet ut till yttre skärgården, att som i grunden finskspråkig skapa sig ett liv där på svenska, kan inte ha varit lätt alla gånger. Jag tänker att det är någon slags inversion av hennes resa jag gör nu. Min mamma flyttade från den yttre skärgården till den inre och bytte horisonten mot oändligt av öar, vikar, träd, åkrar och ängar. Två väldigt olika världar också det.  

 

Jag berättar för en vän om planerna att flytta bort från kusten och in i landet. Hen är geniunt överraskad, säkert av många orsaker. För hen är det en otänkbar tanke. Som i mycket upplever jag hen som mera skärgårdsbo än mig, trots att hen är född och uppvuxen på fastlandet, av skärgårdsföräldrar dock. I hens värld kan en insjö inte ersätta havet. Inte i min heller, men jag är inte särskilt övertygad om att den behöver det. Jag kan ha både och.

 

Jag berättar för andra om mina planer på att flytta. Det är flera som är överraskade. En del för att det bär av till en så enspråkigt finsk trakt (de vet på vilken nivå min finska är), andra för att jag flyttar så långt bort från skärgården. Det blir inga veckoslutsbesök när det tar nästan ett halvt dygn bara att köra från hemdörren till färjfästet på fastlandssidan och tillbaka. I viss mån är det liknande reaktioner som när jag flyttade från Helsingfors till Åbo för snart tio år sedan. För många var det ett totalt obegripligt val.

 

Det är inte samma sak. Det är samma sak.

 

*

 

Julen närmar sig och jag är hemma-hemma. Efter några dagar, och framför allt nätter, med minusgrader har isen sökt sig ut ur vikarna, förbi broarna och båthusen och ut mot fjärden. De olika graderna av is går genom färgskalan, från snötäckt vit till glasaktigt genomskinlig. I gryningen går färjans ränna som en repa genom isen, den ser ut att lämna en sårigt ojämn kant efter sig. Några timmar senare är kanterna mjukare och det tar inte länge innan både kanterna och isen är helt borta igen.

 

Nyåret firar jag inne i landet. Den här gången har vintern kommit sedan jag senast var här. Snön, rättare sagt. Vallarna klättrar högre och högre upp längs trädstammarna. I ploghögarna grävs det fram tunnlar och fort och görs pulkbackar. Vi står tillsammans i köksfönstret och ser på rakterna som skjuts från andra stranden. Isen har lagt sig och jag ser vita böljor som sträcker sig till träden på andra sidan. Om jag inte visste att det var vatten under snön kunde det lika gärna varit en åker eller en äng.

 

Samma vecka får jag bilder hemifrån. Isen som sakta lägger sig, som kryper utåt från stränderna, en natt i taget. Strandstenarna som blir högre och bredare just vid vattenlinjen, vid fryspunkten, som en ballerinas stärkta tyllkjol.

 

Det är inte samma sak. Det är samma sak.

 

 

*

 

Det är fortfarande vinter bland insjöarna trots att det i min värld borde närma sig vår nu. Snön är över en halvmeter hög på sina ställen, den kommer inte att vara borta på några månader ännu. Ruljansen i det lokala skidspåret på andra sidan vägen visar inga tecken på att avta. Att den här snörika vintern är ett undantag också i de här trakterna inser jag, men jag kommer alltid att tänka på den här orten som ett vinterlandskap ur en sagobok.

 

Vandringen går längs en fors, en riktig fors och jag måste stanna för att ta in det. Det här känns också som en miljö ur en sagobok. Ronja Rövardotter skulle kunna skymta mellan träden på andra sidan. Jag kan först inte sätta fingret på vad det är som får mig att stanna upp inför den här synen. Bruset hörs på långt håll och ju närmare jag kommer desto mer ökar min puls.

 

Drygt ett halvår senare, uppe på en åsrygg med en annan fors nedanför fötterna, inser jag vad det är som fascinerar mig med forsen. Och det är så självklart att jag känner mig barnslig för att jag inte har förstått det tidigare. Det är den otroliga kraften i det här vattnet. Forsen är på väg någonstans. Havet är aldrig på väg någonstans. Det har strömmar och det rör på sig, vattenmassorna flyttas omkring eller piskas runt, men det har inte bråttom. Forsen vet vart den ska och den skjuter inte upp det till morgondagen. Målmedveten och uppsluppet stark öser den fram för fulla muggar. Den har både mål och mening med sin färd, fast de är okända för mig.

 

*

 

I bilen på väg längs åsar och sandbankar mellan olika insjöar sätter jag på ett populärvetenskapligt radioprogram. Den här gången handlar det om vatten, om varför vatten är så märkligt jämfört med andra vätskor. Det visar sig att det finns så mycket att prata om när det gäller vattens konstighet att de har valt att göra ett tvådelat avsnitt. Jag får lära mig om vattenmolekylens vätebindningar och att vatten är som tätast, som tyngst, vid 4 grader Celsius, även om den övergår i sin fasta form – is – vid 0 grader Celsius. Och att hav och sjöar fryser på samma sätt – uppifrån och ner – men av olika orsaker. Forskare har över femton olika namn för olika sorts is. De är visserligen alla is, men vattenmolekylernas mikroskopiska strukturer inuti isen är sammanfogade på olika sätt. Det är samma sak men på olika sätt.

 

*

 

Den första våren följer jag från köksfönstret med hur isen börjar smälta. Efter att tre tappra försök att utforska närmiljön med snöskor alla slutar med våta fötter för min del väntar jag nu på barmark och öppet vatten. Hur ser här egentligen ut under all denna snö? Kanske är det en inversion av skärgården där sjöarna är öar omgivna av ett hav av land.

 

Till slut smälter först snön och sedan isen. Men den smälter från stränderna och utåt. Till skillnad från havet som arbetar sig utifrån och in, så att vikarna är de som är isklädda längst, tills någon tycker att det får vara nog, lägger ut en båt och tar sig genom den sista biten av issörja, bryter upp en ränna och bereder väg för sommaren. Eller en storm drar över fjärden och trasar sönder vinterns dödsdömda försök att hålla sig kvar. Jag är förvånad över hur främmande det känns att följa med hur en insjö smälter. Det är inte samma sak.

 

Om vårarna kan jag ha islossning. Det känns i hela kroppen. Det där sega som inte vill ge med sig, det där som sakta har börjat röra på sig och försöker spräcka sina ramar. För Karin Boye var det knopparna som brast, för mig är det isen. Att veta att isen har gått på fjärden där hemma känns som avgörande vetskap varje år, oberoende av om jag är där eller  hundra(tusen)tals kilometer därifrån.

 

*

 

Vi söker efter det som ska bli vårt gemensamma hem. Vi går på bostadsvisningar, talar med banken, ser på hyresannonser, håller alla dörrar öppna. Jag ser ut genom olika köksfönster, både på bild och på plats. Det är inte samma sak. Det är gårdar, träd, grannhus, biltak. Inga sjöar. Jag har hunnit fästa mig vid det nuvarande köksfönstret. Stranden. Kanoterna som paddlar förbi på sommaren. Hundarna som drar upp stora och små snömoln när de rusar längs isen på vintern. Grannen som lunkar ner till grillkåtan alla tider på året.

 

Så vi håller oss till det existerande köksfönstret tills vidare. Det känns som hemma.  

 

*

 

I den andra delen av radioprogrammet om vatten talar de om varför vatten är avgörande för liv, åtminstone på jorden. Så jag får höra om vattens värmekapacitet och om dess biokemiska funktion på cellnivå. Och mycket annat som jag inte klarar av att ta till mig med bara en lyssning. Däremot säger de ingenting om varför hav och insjöar, eller stränder och forsar är viktiga för att leva.

 

*

 

Jag är och förblir skärgårdsbo. Precis som förut. Jag blir också inlandsbo. När jag står i köksfönstret och ser ner mot stranden spelar det egentligen inte någon roll ifall vattnet jag ser är hav eller insjö. Det är samma sak, men på olika sätt.

lördag 23 januari 2021

20 år

I ungefär ett års tid har jag varit medveten om att en särskild dag närmar sig våren 2021, närmare bestämt 15 februari. Då är det 20 år sedan min första pjäs spelades för publik. ”Första” är en sanning med modifikation men premiären av Död tid (som pjäsen hette) är en vändpunkt i berättelsen om mig som en skrivande person.

20 år. Det är mera än halva mitt liv – jag fyller 38 år i höst – som jag har ägnat åt att skriva pjäser, också om det är först de senaste åren jag har haft möjlighet att göra det mer eller mindre på heltid. Kanske just för att jag för tillfället skriver på heltid, kanske för att jag börjar ha ett längre perspektiv, har jag mer och mer funderat på min egen process och på vad jag egentligen tycker om teater. Nånstans längs vägen har det uppstått ett sug efter att försöka förstå den här aspekten av mig själv och mitt liv.

Efter att förra året ha gjort ett första stapplande försök att skriva essä gror nu tanken på att närma mig mina frågorna och funderingar genom just den formen. Att skriva prosa om att skriva dramatik. Fortsättning följer i framtiden.  

En samling med mina tidiga pjäser publicerad av Labbet r.f. 



lördag 13 juni 2020

UTE NU! "Barnmorskorna 1759"

I veckan publicerade Radioteatern/Svenska Yle drama alla sex delar av "Barnmorskorna 1759" på Yle Arenan, där den går att lyssna på tillsvidare. Lyssna med hörlurar om möjligt.


Julia Korander som Maria Lizelia, Nina Hukkinen som Catharina Aspelin. Foto: Svenska Yle drama.
Jag har skrivit om arbete med serien och att leta efter 1700-talet i dagens Åbo i ett äldre inlägg

torsdag 2 april 2020

Ska vi se på inspelad teater nu?


Jag har sett en del live captured och live streamed teater, och eftersom det just nu är väldigt på tapeten tänkte jag dela med mig av några personliga iakttagelser och tankar om formatet. Det här är ett ämne som det har skrivits och skrivs böcker och avhandlingar om, menjag håller mig till mitt alldeles personliga tyckande i det här fallet.

Teater är bäst live. Aboslut. Att se en inspelad föreställning är inte samma sak som att uppleva samma föreställning i samma rum som skådespelarna och tillsammans med den övriga publiken. Något går förlorat längs vägen. I en inspelning är det någon annan som väljer vad du ser, på gott och ont. Du missar oftare helhetsbilden av scenen men kan å andra sidan få flera närbilder än du skulle få om du satt i salongen. Själv tänker jag i första hand på inspelade föreställningar som en chans att se en föreställning som jag annars inte skulle ha möjlighet att se eller en chans att få se pjäser iscensatt som sannolikt inte kommer att dyka upp på repertoarerna här hemma i Finland. Och allt som oftast så ger det mig mera att se inspelning än att läsa om föreställningen i recensioner eller artiklar. Så, för att vara det näst bästa alternativet är inspelningar ganska bra.

Jag kan inte påstå att jag vet någon om finesserna kring att filma och klippa men jag kan åtminstone konstatera att det finns olika sätt att göra det på när det gäller att spela in teaterföreställningar. En stor skillnad är ifall inspelningen tar in publiken eller inte. I vissa fall kan man både se och höra publiken, medan andra helt och hållet fokuserar på scenen (och kanske inte ens har haft någon publik vid inspelningstillfället). Personligen föredrar jag en närvarande publik, eftersom det ger en starkare känsla av kollektiv upplevelse. Plus att det känns bättre att skratta tillsammans med andra, till och med fast de inte är i samma tid eller rum som jag själv. Vissa inspelningar kommer med en introduktion innan föreställningen börjar eller en intervju eller mini-dokumentär i pausen. Andra visar bara föreställningen och inget annat. Allt som oftast läggs det inga effekter på materialet, men jag har också sett inspelningar där man har visat två bilder parallellt, för att återge en dialog där man vill visa både den som talar och den som reagerar samtidigt istället för att göra snabba klipp mellan de två. Eller där två olika bilder från ett och samma scenbyte har lagts ovanpå varandra. I de flesta fall filmas det framifrån, för att återskapa publikens perspektiv föreställer jag mig, men beroende på en hurdan scen det är frågan om kan det också åtminstone stund- eller scenvis göras på andra sätt.

I det senaste avsnittet av podden Three On The Aisle talades bl.a. om inspelade föreställningar och vilken grad olika sorters föreställningar lämpar sig för inspelning. Om mindre och intimare föreställningar med färre skådespelare fungerar bättre än stora föreställningar på stora scener, med tanke på format och antal kameror, etc. Jag tycker jag har sett lyckade inspelningar av både och, det sagt utan att ha jämfört med hur föreställningarna fungerade live. För mig beror en lyckad inspelning inte i första hand på föreställningens format.

Personligen påverkas min upplevelse mera av sammanhanget. Jag tycker bäst om att se inspelade föreställningar på bio, både eftersom det kommer närmast att återskapa känsla av teaterbesök och eftersom ljud- och bildkvalitet är bättre än hemma hos mig. De gånger jag sett föreställningar hemma har jag oftast sett dem via min TV, som har större skärm och bättre ljudkvalitet än min laptop. Risken med att se hemma är för min del att jag blir distraherad av något och inte fredar tiden till att bara se på föreställningen och inte göra något annat. En annan aspekt som spelar in för mig är också min relation till den aktuella scenen. Om det är en teater och scen jag har besökt och tidigare sett föreställningar på ger det mig en starkare närvarokänsla än en helt främmande scen. Det är också en av orsakerna till att jag tycker om att få se delar av salongen och publiken innan föreställningen börjar, eller under pausen.

Så, njut av (gratis)utbudet av inspelade föreställningar men kom ihåg att gå och se teater live när teatrarna öppnar igen!

fredag 3 januari 2020

#52PlaysByWomen in 2019


In 2019 I did the #52PlaysByWomen challenge, going to see, reading or listening to a play by a female writer each week of the year. I deliberately spaced it so that I did one a week, mainly to try and see what that kind of routine would do to my week and my own work.

My plan for the year was to read playwrights that were new to me, and get my hands on plays that I’d heard about on social media but never actually read. This meant buying a lot of scripts since unfortunately, the “plays” section at my local library (or any library I have access to) contains basically no contemporary international plays.

So, some of my personal stats for 2019 (or at least estimates). Out of the 52 plays:
-       I read 33 in script form, watched 10 productions and listened to 9 radio plays (radio turned out to be a good friend in this challenge)
-       37 plays were by UK or American writers, 11 by Finnish writers and 3 “others” (Australian, Belgian and Swedish)
-       43 were from the 2010s, 4 were from the 2000s and 5 were older than that (1900s).
-       47 were original plays and 5 were adaptations of previously existing stories (novels, etc).
-       Some writers I read more than one play by and around 20 of the writers were people I read for the first time.      

Reading (and seeing and listening to) these plays, and regularly interacting with plays in this way, felt like a continual shot of energy. Even though I didn’t specifically seek out as broad a range of plays and styles as possible that’s what I ended up getting, just because of the range of writers. Some of them were amazing reading experiences (“Can you writer like THAT?”), some of them in every sense traditional and no less great writing. As a writer it kept me alert to the range of possibilities inherent in theatre.

Several were plays and writers I’d been curious about but never had a specific reason to read up until then. So the challenge definitely helped me priorities in my reading, and gave my play reading structure during the year. And I didn’t limit reading to only plays by women, I read other works as well, but I think a lot of the plays I interacted with during the year (and which I feel a better writer for having encountered) would never have reached my “to read” pile if it wasn’t for #52PlaysByWomen.  

If I were to do it again (I’m still undecided) I’d take a slightly different approach and I’d want to read classics and I’d want to re-read plays. Since there’re always so many plays and books to read, re-reading seems indulgent, but for some reason I’m in a phase were I feel the need to go back and revisit plays that I’ve read in the past. To see how they strike me now, if they’ve changed or if I’ve changed.