lördag 8 december 2018

Vad påverkar mina teaterval? [Swedish only]


Det har skrivits och pratas en hel del på sociala media, bloggar och i radio om publik som går, och inte går, på teater. En av de många saker det har fått mig att fundera på är hur jag själv, som publik, förhåller mig till utbudet och hur jag väljer vad jag ser för föreställningar.

Jag är i grunden en teaterälskare. Jag var en teaterbesökare långt innan jag blev en teaterarbetare, och också om jag nu skulle sluta arbeta med teater skulle jag ändå fortsätta gå och se föreställningar. Så det är min utgångspunkt.

Efter att ha funderat på saken har jag kommit fram till att föreställningar jag hör om för min del faller i någon av fyra kategorier:

  • Pjäser jag är beredd att betala fullt pris för och resa till annan ort för att se 
  • Pjäser jag är beredd att betala fullt pris för
  • Pjäser jag gärna ser om jag inte behöver betala fullt pris
  • Pjäser jag inte är intresserad av att se ens om det skulle vara gratis

Det här är en mer eller mindre medveten process som sker på basen av marknadsföringen av föreställningen, recensioner, andra kommentarer och diskussioner om föreställningen, annat material av och om upphovspersoner och medverkande. Praktiska omständigheter som var föreställningen spelas, både rent geografiskt och på vilken teater/i vilket utrymme, biljettpriser och hur min kalender ser ut påverkar förstås också om jag går och ser något eller låter bli.  

Utöver det finns det dessutom olika orsaker att gå och se föreställningar.
  • För att pjäsen/genren/berättelsen i sig intresserar mig
  • För att någon av upphovspersonerna/de medverkande intresserar mig
  • För att det är en klassiker som jag gärna ser iscensatt istället för att enbart läsa (om)
  • För att någon bekant arbetat med/medverkar i produktionen
  • För att jag upplever att det är något som jag som teaterarbetare borde se och känna till
Så att välja föreställning är en ekvation där det ingår många olika faktorer. Ibland drabbas jag också av "theatre-fatigue" och då ska det mycket till för att få mig att se (eller uppskatta) något överhuvudtaget. 


Jag har inget emot att se föreställningar som, i mitt personliga tycke, inte är lyckade. Det finns lärdomar att dra av det. Men. Det betyder ändå inte att jag går och ser vad som helst. Frågan ”Är det här något jag vill sätta min tid på?” dyker ibland upp också i mitt huvud när jag funderar över om jag ska, eller inte ska, se någon viss föreställning. I vissa fall gör jag också bedömningen att en viss föreställning inte är för mig. Säkert går jag miste om olika intressanta upplevelser på det viset, men i.o.m. att min ambition inte är att se allt som spelas, överallt, kan jag leva med det.

När jag tänker tillbaka på de föreställningar jag har sett under 2018 så finns det både sådana jag verkligen har velat se och sådan jag gått på av någonslags pliktkänsla. Det finns också många som har varit intressanta eftersom det gett mig orsak att fundera på hur jag själv skulle berätta den aktuella berättelsen, och göra det bättre. Kanske är den en yrkesskada, kanske är det bara hybris. Ändå är det bara enstaka föreställningar som jag så här efteråt ångrar att jag gick på eftersom jag kunde ha använt min tid till något annat. Det finns en handfull föreställningar som jag som publik minns med glädje för att de berörde mig (av ganska olika orsaker) och som inspirerade mig som teaterarbetare.

måndag 11 juni 2018

Finns här några jättar?


Uttrycket ”standing on the shoulders of giants” (d.v.s. att bygga vidare på det som andra gjort tidigare) lär härstamma från 1100-talet. Jag har inte reflekterat över uttrycket, eller vilka jättarna vars axlar jag står på är, i någon större utsträckning. För ett tag sedan stötte jag på en mutation av det i en artikel av den amerikanska dramatikern Diana Son, där hon skrev om att upptäcka en rad på sin tid framgångsrika (anglosaxiska) kvinnliga dramatiker från 1600-, 1700- och 1800-talen. Hon konstaterat att det skulle haft en enorm inverkan på henne att som ung känna till de här kvinnorna och deras framgång, att ha haft möjlighet att se någon av deras pjäser spelade. Hon citerar sin kollegas tankar: ”If I had come into this world of playwriting thinking that I was standing on the shoulders of these women, and not always feeling like ’I will try to write a play and somebody will think: It’s pretty good for a girl.’”



Eftersom jag redan under högstadie- och gymnasietiden närde ett intresse för teater och samtidigt för skrivande så var det kanske inte så konstigt att jag sökte mig till huvudbiblioteket i Åbo för att botanisera bland pjäserna på deras hyllor. Jag visste inget om vad man ”borde” läsa eller känna till men jag har ett vagt minne av att jag läste bl.a. Pirandellos ”Sex roller söker en författare”, Millers ”After the Fall”, Shepards ”Buried Child”. Kanske nån Pinter eller Shakespeare. (Det skulle vara väldigt intressant att nu efteråt se sin egen lånehistoria!) Antagligen förstod jag inte särskilt mycket av det jag läste, men det har ändå en slags inverkan. Så här kan en pjäs se ut, eller så här. Det här kan man skriva, eller det här. (Det är fortfarande en av de mest svindlande upplevelserna idag, att läsa en pjäs och tänk: Kan man göra det här?)

Första gången jag besökte London var våren jag skrev studenten (så efter att jag hade haft min första uppsättning). Jag hade tagit reda på att det fanns en bokbutik som bara sålde teaterböcker så det var ett självklart resmål. Där köpte jag tre pjässamlingar: en av Tennesse Williams (jag tror jag hade sett ”Sweet Bird of Youth” som film version på TV ), en av Eugene O’Neill (jag tror att jag hade läst, eller åtminstone läst om, ”Lång dags färd mot natt” och tänkte väl att man ”borde” ha läst honom). Den tredje samlingen är jag inte lika säker på, det kan ha varit Frank Wederkind (för att jag hade hört talas om ”Vårens uppvaknande”) eller det kan ha varit något helt annat.

Det jag inte läste var inhemska pjäser eller pjäser av kvinnor. Utbudet av dem var försvinnande litet på bibliotekets hyllor då, och jag förstod inte heller att leta efter dem. Det tog många år innan jag hörde talas om Wecksell och ”Daniel Hjort”, trots att den anses vara vår finlandssvenska klassiker (i singular, jag vet). Inte visste jag att Runeberg hade skrivit dramatik. Jag hittade inga jättar vars axlar jag kunde stå på där. Jag var inte snabbare att orientera mig när det gällde kvinnliga dramatiker. På sitt sätt är det här nedslående, att kvinnliga dramatiker har glömts bort, åsidosatts, inte ansetts vara lika bra eller ”konstnärliga” som manliga dramatiker (för att de skrivit barnteater eller skrivit om ”kvinnosaker”) och att det inte finns något finlandssvenskt kanon för nya dramatiker att förhålla sig till, ta spjärn mot (svenskarna har Strindberg och norrmännen har Ibsen). I och för sig är kanon alltid exkluderande, så det är inte utan sina goda sidor att vara kanon-lös. Samtidigt betyder det väl att det finns plats att definiera sin egen kanon, sina egna jättar. Ingens lista behöver se ut som någon annans.

De finns många dramatiker som jag idag imponeras av, mina jättar, fast jag inte klättrat upp på deras axlar utan än så länge bara går i deras fotspår, på vägar de har röjt i sitt anletes svett för att skapa plats på scenerna både för nyskrivna pjäser och för pjäser skrivna av kvinnor.