måndag 15 januari 2018

Amerikansk dramatik


Ibland snöar man in sig på vissa ämnen eller områden, i misstag eller avsiktligt. Man läser en intressant bok som leder vidare till andra böcker på samma ämne eller av samma författare. Ibland kommer samma ämne in i ens liv från en massa olika håll, oberoende av varandra. För mig har det gånga året på många sätt tangerat amerikansk teater.

Jag har redan länge tänkt att jag borde ta reda på mera om amerikansk teater, både klassiker, moderna klassiker och vad som aktuellt just nu. Speciellt har de kvinnliga dramatikerna intresserat mig, kanske för att jag egentligen inte kände till en enda kvinnlig amerikansk dramatiker. Min kännedom har hittills bestått av lite Tennessee Williams och lite Edward Albee. I linje med det så väcktes mitt intresse för amerikansk dramatik på allvar när jag såg A view from the bridge av Arthur Miller via NT Live. Trots att jag såg föreställningen via bioduk var det en otroligt stark upplevelse och det första jag gjorde när jag kom hem var att beställa en samling med hans pjäser. Något år tidigare hade jag sett en annan av hans pjäser, The Crucible, live-captured och visad på biograf så jag hade fått smak på honom redan då.

I ett annat sammanhang hade några bekanta tipsat mig om Anne Washburn och hennes pjäser. I en boklåda i London hittade jag hennes The Internationalist för en billig peng, så den fick följa med hem. Efter att ha läst den föll jag till föga och beställde Mr Burns, som är den pjäs hon är mest känd för. Det var en av de där fantastiska läsupplevelserna som dramatiker när man tänker: ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!”. Det skulle vara verkligt spännande att se en uppsättning av pjäsen, speciellt eftersom jag själv senaste tiden har funderat en hel del på hur tid fungerar på och förmedlas via scenen.

Via initiativet #52playsbywomen fick jag så att säga reven ur vagnen och läste äntligen Lillian Hellman, som har funnits på min ”att läsa” lista hur länge som helst. Det är skrämmande hur de pjäser hon skrev på 1930-talet och början av 1940-talet kändes så bekanta och kunde spelas på vilken scen som helst idag. Det andra namnet som dök upp var Sarah Ruhl, och efter att ha läst hennes In the Next Room, or the vibrator play skaffade jag hennes 100 Essays I Don’t Have Time To Write, som är något av det bästa jag läst i essäväg. Det känns lite som att sitta på kaffe med en god vän där samtalet rör sig över en mängd olika ämnen, och man kunde prata en timme om var och en av dem, men istället går frågor, tankar och påstående som en våg mellan en. Det är ett annorlunda sätt att få inblick i en dramatikers tankevärld, och för mig som skrivande teaterarbetare var det ovärderligt och på samma gång både uppfriskande och befriande. En ny favoritbok, helt klart.

Av de manliga dramatikerna var det Tony Kushners Angels in America, som också sändes via NT Live programmet, som var höjdpunkten. Igen: ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!”. Dessutom ville jag skriva ner så gott som allt som sades på scenen för att komma ihåg alla briljanta repliker och reaktioner. Jag insåg att jag brukar hålla mina repliker relativt korta för att publiken ska hinna med och inte tappa intresset, men Kushner var inte rädd för långa repliker om potentiellt ”tråkiga” saker och det gav mig något att tänka på. Angels in America har gett mig några av mina nya favoritrepliker. Jag fick också en liten släng av David Mamet när jag tog hans Masterclass in Dramatic Writing.  

På andra vägar stötte jag på boken The Play That Changed My Life där dramatiker berättar om sin väg till och genom teater, dramatik och skrivande. Ett fint koncept som med fördel kunde användas också i andra sammanhang! Det namn som hela tiden dök upp när unga dramatiker talade om stöd och uppmuntran i var Paula Vogel, som jag inte hade läst något av innan dess. Nåväl, jag beställde en samling av hennes pjäser och mer eller mindre sträckläste under jullovet. Det var ännu en ”Kan man verkligen skriva så här? Wow!” upplevelse. Inget sockersött och smörigt, men hjärtskärande, brutalt och poetiskt på samma gång.

Det senaste ledet i min utforskning av den amerikanska teatern är boken The American Theatre Reader: Essays and Conversations from American Theatre Magazine. När jag beställde den trodde jag att det är en liten samling med sannolikt obskyra texter men den visade sig vara en diger lunta bestående av både essäer och intervjuer som fick det att vattnas i munnen när jag läste innehållsförteckningen. Tyvärr har jag inte hunnit börja läsa den ännu, men ser fram emot att sätta tänderna i den.

Min bild av amerikansk teatern har varit starkt dominerad av det som spelar på Broadway, av deras fina musikaltradition (i drygt ett halvår har jag lyssnat på Hamilton: An American Musical på repeat och jag har sålt en njure för att få en biljett till uppsättningen i London), och av deras mansdominerade kanon. Året som gått har öppnat en ny värld för mig och jag tror att jag har en bättre insikt i, och större intresse för, amerikansk dramatik från och med nu. (Trots att det är bara undantagsvis som annat än just musikalerna hittar hela vägen hit till oss i Finland.)

Under hösten blev det också en hel del irländsk teater, som var minst lika intressant, och jag planerar fortsätta den utforskningen under det här året. I bokhyllan väntar både en pjässamling och en bok om den irländska teaterns historia.

onsdag 3 januari 2018

Aderton recensioner!

Efter premiären kommer recensionena

Premiären av musikteatern Aderton på Kulturhuset Karelia är över, och efter alla applåder, blommor och nyårsraketer återgår livet till vardagen. Men innan vardagen tar över så vill jag dela med mig av två recensioner av föreställningen som har kommit ut idag.

I tidningen Västra Nyland skriver Mikaela von Hellens under rubriken Kvinnor i klasskamp på Karelia. Ni kan läsa hela recensionen här! Hon skriver bl.a. så här:

"Genom välskrivna dialoger får publiken en överblick över det politiska läget, och kan känna av upptrappningen inför den annalkande självständigheten och den efterföljande revolutionen."

Det här är vad varje dramatiker vill höra, det kan jag inte sticka under stol med. Arbetet med dialogen har varit krävande eftersom det har funnits så mycket historiska fakta och information som ska förmedlas, så att publiken har möjlighet att följa med, men utan att scenerna för den skull blir enbart exposition eller en föreläsning om Finlands historia.


"De musikala inslagen består av såväl nyskriven musik av Sanna Himmelroos som äldre verk arrangerade av Marianne Maans, som även fungerar som kapellmästare. Vokalgruppen Nonette fungerar som "orkester", och ackompanjerar stämningsfullt en stor del av föreställningen, ett unikt men välfungerande grepp."
Jag älskar musiken i föreställningen. För mig har det från början varit klart att det här är en berättelse som kan och ska berättas med musik och det arbetet som Sanna och Marianne har gjort upplever jag som ett exempel på synergieffekter inom en teaterproduktion som bäst. Manuset har påverkat musikvalet som i sin tur har påverkat manuset. Fast jag aldrig sjungit i kör är jag svag för körer i teaterproduktioner, något som jag var med om första gången för över tio år sedan. (En lång historia som jag sparar till en annan gång.)

"Trots det mycket tunga ämnet lyckas 18 bibehålla en känsla av hopp och framtidstro, utan att bli sentimental eller melodramatisk."
Slutet var en av de svåraste sakerna att komma till rätta med, vilket i och för sig inte är ovanligt. Var ska vi sluta berättelsen? På samma ställe som Anna avslutar i boken? Tidigare? Senare? Hur undviker vi att publiken lämnar salongen med en känsla av förtvivlan och hopplöshet i skuggan av de fruktansvärda saker som skedde? Jag ska inte komma med några spoilers men jag är själv nöjd med hur vi fick ihop det tillslut!


Johan Kvarnström skriver för Arbetarbladet under rubriken Starkt berörande pjäs om unga kvinnors liv i inbördeskriget 1918. Ni kan läsa hela recensionen här! Han skriver bl.a. så här:

"Pjäsen levererar [inte] svartvit sanning, eller rödvit för den delen heller, utan en komplexitet som hör inbördeskrigets historia till."
Jag tror att det här beror dels på att båda sidoran finns representerade, dels på att de finns representerade genom människor. Som jag upplever det gestaltar vi inte kriget, utan upptakten till och följderna av kriget som personerna upplever det, tillsammans med allt annat som pågår i deras liv. Oberoende är det skönt att veta att vi har lyckats på den punkten. Jag vet inte vem som är intresserad av att se o-komplexa berättelser?

"Ett återkommande inslag som väcker både tankar och känslor är paralleller till idag. Nutidsvarianter av motsvarande element förs in skickligt och träffsäkert, tyvärr så att man vill gråta över det tragiska ibland."
En av de sakerna som slog mig medan jag läste Projekt Ines: Fem kvinnor i inbördeskriget var hur lätt det var att känna igen sig i människorna och deras liv. Oberoende av om det gällde mansplaining, att blanda sina språk, ta fotografier av varandra, festa, vara innerligt trött, gå på café eller dras med kärleksstrul. Parallellerna till vår tid har de senaste åren också känts skrämmande tydliga med ökade samhällsklyftor och krig ut i världen som också påverkar våra liv här i världens utkant. Så det har hela tiden funnits en tanke och en vilja att visa på den här parallellerna, utan att för den skull skriva någon på näsan. I ett tidigt skede av processen fanns också tankar och idéer som skulle ha lagt mera fokus på nutidsplanet. Det här sagt i första hand för att påminna om att varje pjäs står på resterna av de versioner av berättelsen som inte skrevs, eller som skrevs och av en eller annan anledning ratades.

Föreställningen spelar i januari och februari i Ekenäs och kommer på ett gästspel till Åbo 10.2. så passa på och se den, för det är nu eller aldrig!